German

Noun

Konjunktion f ‎(genitive Konjunktions, plural Konjunktionen)

1. (grammar or astronomy) conjunction

Synonyms

• (conjunction, grammar): Bindewort, Fügewort

Danish

Noun

konjunktion c (singular definite konjunktionen, plural indefinite konjunktioner)

1. conjunction (grammar: word used to join words or phrases)
2. conjunction (astronomy: alignment of two bodies in the solar system such that they have the same longitude when seen from Earth)

Inflection

Synonyms

• bindeord

See also

• (parts of speech) ordklasse; adjektiv/‎tillægsord,‎ adverbium/‎biord,‎ artikel/‎kendeord,‎ interjektion/‎udråbsord,‎ kardinaltal/‎mængdetal,‎ konjunktion/‎bindeord,‎ numerale/‎talord,‎ onomatopoietikon/‎lydord,‎ ordinaltal/‎ordenstal,‎ pronomen/‎stedord,‎ proprium/‎egennavn,‎ præposition/‎forholdsord,‎ substantiv/‎navneord,‎ verbum/‎udsagnsord ^{(Category: da:Parts of speech) [edit]}
• konjunktion on the Danish Wikipedia.Wikipedia ^da
• Bindeord (konjunktion) on the Danish Wikipedia.Wikipedia ^da
• Konjunktion (astronomi) on the Danish Wikipedia.Wikipedia ^da

Finnish

Noun

konjunktion

1. Genitive singular form of konjunktio.

Swedish

Noun

konjunktion c

1. (grammar) a conjunction
   1. a conjunction (strict sense), more specifically as samordnande konjunktion

      Den svenska konjunktionen och motsvaras i engelskan av and.

   2. a subjunction, usually in the form underordnande konjunktion

      I svenskan är att en allmänt underordnande konjunktion.

2. (astronomy) a conjunction
3. (logic) a conjunction, more specifically logisk konjunktion

Declension

Related terms

• konjunktionell
• konjunktionsbisats

Synonyms

• (grammar): bindeord

References

• konjunktion in Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket (13th ed., online)